Square dance, styrketräning och stavgång – med grav synnedsättning
Bland äldre är förändringar i gula fläcken en vanlig anledning till att man kan behöva hjälpmedel. Iris Schyberger fick hjälp att hitta rätt bland alla produkter av synpedagogen Kerstin Kingfors på Iris Hjälpmedel.
Iris Schyberger är en exceptionellt aktiv 85-åring från Gubbängen utanför Stockholm
. Två dagar i veckan går hon och styrketränar på gym. Fyra dagar i veckan är hon ute och går med stavar. Tre dagar i veckan dansar hon square dance. Dansen är den stora passionen och under två veckor varje vinter åker hon på dansläger på Kanarieöarna.
– Tack vare att jag har 20 års erfarenhet av dansen klarar jag den bra trots min begränsade syn, säger Iris.
– I square dance ropar en dansledare ut vilka ”calls”, eller turer, som man ska göra och rörelserna sitter inprogrammerade i kroppen på mig. Sedan vet de som jag dansar med om mina synproblem, så de hjälper förstås till med att föra.
Sneda textrader och ett tungt besked
Iris synproblem började med att ord föll bort i texter som hon läste och att det kändes som att textraderna la sig på snedden. Hon gjorde vad som kändes naturligt: begav sig till optikern, men efter att optikern gått igenom alla sina tester förklarade han att problemet inte var något som han skulle kunna hjälpa henne med.
Hon behövde vända sig till en ögonläkare och hittade en specialist på Capio S:t Görans sjukhus som hon fick förtroende för. Läkaren konstaterade att det handlade om åldersförändringar i gula fläcken – en sjukdom som är vanlig men med stor variation i hur snabbt synförsämringen sker.
Det visade sig att Iris hade vad som kallas en torr åldersförändring på högra ögat, medan förändringen på vänster öga hade utvecklats till en våt förändring. Den torra varianten är den vanligaste men går med dagens medicinska kunskaper inte att göra något åt. Den våta varianten ger en snabbare försämring men kan ibland behandlas genom injektioner av läkemedel i ögat. Iris behandlades, men injektionerna resulterade i kraftig ljuskänslighet. Efter flera behandlingsförsök meddelade läkarna att det vänstra öga skulle behöva tas bort.
– Det var ett tungt besked att få och jag kan tycka att det var märkligt att jag inte erbjöds ett möte med till exempel en psykolog eller kurator i det läget. Förutom att det blir svårt med djupseendet när man bara har ett öga, blir det så påtagligt för en att man ”inte är som alla andra” när man har en ögonprotes.
Lotterivinsten som förenklade vardagen
Iris första kontakt med företaget som råkar ha samma namn som hon själv var då hon för några år sedan besökte Seniormässan i Kungsträdgården. På mässan hade Iris Hjälpmedel ett lotteri där man kunde vinna en tid för konsultation med företagets synpedagog Kerstin Kingfors – och Iris hade turen med sig och drog en vinstlott.
– Jag fick ett otroligt fint bemötande hos Iris Hjälpmedel. Kerstin tog sig verkligen tid att lyssna på min historia och mina behov. Tillsammans gick vi igenom vilka situationer som jag upplevde som särskilt problematiska och utifrån det gav hon mig sina rekommendationer på hjälpmedel. Det var inga jätteavancerade eller dyra saker, men de gjorde stor skillnad i min vardag.
– Jag köpte en specialanpassad bordslampa att ha hemma på köksbordet och en mindre, mobil variant som jag bär med mig som hjälp för att till exempel kunna se maten ordentligt när jag blir bjuden på middag hos en vän. I takt med att min syn försämrats ytterligare har jag även fått hjälpmedel genom syncentralen. Något jag har stor nytta av hemma är min läsmaskin som förstorar texter från till exempel böcker och tidningar till en skärm.
Iris håller fortfarande löpande kontakt med Kerstin för tips och vägledning kring synanpassningar i vardagen.
Små saker kan göra stor skillnad
Iris har förståelse för att inte alla synhjälpmedel kan finansieras av sjukvården, men hon tycker att syncentralerna kan bli bättre på att tipsa om smarta produkter som man kan skaffa på egen hand. Småsaker som till exempel ”märkduttar” kan göra stor skillnad.
Hon hade också önskat mer av enkla tillgänglighetsanpassningar ute i samhället, som till exempel i offentliga byggnader.
– Eftersom jag har dåligt djupseende har jag problem när jag går i trappor. Här finns det goda exempel där man satt upp självlysande tejp längs väggen som markerar var trappstegen börjar och slutar. På samma sätt kan man i hissar installera starkare belysning och färgstarka knappar så att även synskadade enkelt kan ta sig till rätt våning.
Viktigt med nätverk som kan stötta
– Känslan av utanförskap är jobbig, men jag har turen att ha ett fantastiskt nätverk omkring mig. Jag har min son och min dotter som bor nära och som stöttar mig på alla sätt de kan. I föreningen där jag bor har jag dessutom en fantastisk husvärd som hjälper mig i vardagen, för att inte tala om alla mina hjälpsamma grannar. Det är mest ”vanliga”, normalseende människor som jag umgås med, så på det sättet är mitt liv idag ganska likt hur det var innan jag började få mina synproblem.